Inre stress

Det finns en sak inom mig, som verkligen tar kol på mig och förstör min vardag. Det är att jag alltid lever i stress och press, har jag massa skolarbeten och massa saker planerad så känner jag mig stressade över att hinna med allt men har jag inget plugg kan jag känna mig stressad över att det känns som jag missat något, har jag inget planerat till helgen känner jag mig stressad över att hitta något att göra för alla andra gör ju så roliga saker, visst?
Som ni hör är detta inte friskt och det förstår jag men jag vet inte vad jag ska göra åt det. Inte nog med att jag ständigt känner mig stressad och är en tidspessimist så har detta lett till att jag har fått sjukt många tvångstankar. Det är allt från att jag måste plocka upp på rummet till att madrassen i sängen och kudden måste ligga rätt till att jag måste sätta upp håret innan jag ska sova och så vidare och så vidare.

Det har inte alltid varit såhär, okej vissa perioder i nian var det så med skolan att antingen var jag stressad över alla prov och inlämningar eller så var jag stressad för att vi inte hade någonting. Men att jag är stressad när vi inte har någonting förstör ju för då kan jag inte slappna av och återhämta mig under de lugna perioderna.

Något som det också förstör är min och Edvins relation, när jag inte får det jag vill gjort blir jag jättegrinig och det går ut över honom. Samma när han sover här och jag ska iväg, går han inte upp när jag vill blir jag också grinig och sur på honom utan att det är ens nödvändigt.

När jag skriver det här ligger det skräp överallt och disk på ett antal ställen, sängen är obäddad och det ligger kläder både på soffan och golvet samt några grejer som jag ska slänga i tippenlådan eller ta ner i källaren bara väntar. Jag måste även tömma Pilsners låda, tvätta och gå en runda innan jag gör mig iordning innan Edvin kommer. Ni hör ju, det är massa småsaker som gnager i mig. Jag måste inte göra det Nununu men ändå kryper det i mig att se det.
Något som har kommit på senare tid är att även om det är 2 timmar kvar till bussen och jag bara ska klä på mig eller något liknande så får jag panik, blodet cirkulerar snabbare, jag blir grinig och vill bara krypa ner i sängen igen och försvinna.

Jag vet inte vad jag ska göra år det, kanske borde jag pressa mig och inte göra sakerna för att förstå att världen inte går under. Men när jag gör det så mår jag ju så dåligt och tårarna bränner under ögonlocken och jag känner mig värdelös som inte ens kan ha lite rent på rummet. Någon som känner igen sig?

Image-1 (46)

Tur min älskade gör vad han kan för att stötta mig och få mig att klara av vardagen<33

blogstats trackingpixel

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>